Angående Folklivet

 
Jag har olika känslor för Folklivet olika dagar. Ibland trivs jag med det, ibland blir jag galen av det kaos som anfaller en så fort man närmar sig centrum – av vilken stad som helst för all del, principen är densamma, men Stockholm är något i synnerhet.

Vissa dagar kan jag vara mitt i larmet och tänka att det är väl ändå skönt att det kan vara så här. Man kan samla hundratals personer/neuroser på samma ställe och låta dom vimla om varandra och ändå är det förhållandevis få som slår ihjäl varann – detta om något är ett belägg för min oomkullrunkeliga teori om att universum ändå vid dagens slut drivs av positiva krafter. 

Andra dagar ser man inte de positiva krafterna i universum utan mest verkligheten. Det är inte bara roligt.

Om man ställer sig säg utanför Åhléns City i Stockholm en lördagsförmiddag konstaterar man, om man har alla sinnen i behåll, att det är mycket folk och ett skapligt tempo. Men om man hejdar sig en minut och verkligen försöker analysera vad som händer grips man av beundran för mänsklighetens kapacitet. Att vi klarar av det här! Att några komplicerade livsformer alls kan göra det!

En grupp jeppar spelar panflöjt och slår på trumma (man frågar sig om det är samma överallt, varje större stad har från tid till annan ett gäng panflöjtsjeppar). Slår på trumma + på tamburin gör också dom som antagligen är Hare Krisha och dansar förbi ett par gånger. Bilar rivstartar, bussar tvärnitar, hundar skäller, nån smäller en festiskartong, småbarn skriker och alla försöker överrösta allt och varandra. Folk har tusentals utseenden, klädstilar, färger, former och uttryck. Det luktar avgaser, hamburgare, parfym, nybakat, natursnusk, asfalt, hårspray, svett, hund, sprit, tuggummi och obestämt bränt (kan vara min hjärna). Man blir knuffad. Man kliver på nåns halvätna varmkorv. 

Dessutom försöker ett tiotal olika s.k. aktörer på olika sätt få en att göra något: handla kläder, äta plankstek, kontakta Jehovas vittnen, gå på teater, köpa Aftonladet, köpa Situation Stockholm, köpa skivor med panflöjtsmusik (nej tack), skänka pengar till mat och härbärge. Skulle man försöka räkna antalet intryck skulle man förmodligen bli galen till och med fortare än vad man blir av själva miljön.

Just den här upplevelsen är som sagt en Stockholms- men man kan få liknande intrycksöverdoser var som helst och hur det känns beror på hur mycket hårddisk man har över i hjärnan för dagen. 

När jag inte har fått mina åtta timmars skönhets- eller bara är allmänt under par skulle jag inte fixa Folklivet i byn Ensamheten. Släpp ner mig utanför Åhléns en sån dag och efter fyra minuter är jag två millimeter från psykbryt. Det ger perspektiv på social fobi och dom som får kaninpuls och tunnelsyn i kön på Hemköp. Vi bör vara överens om att dom inte alls är konstiga utan egentligen rätt rimliga. Har man en sån själ, en som är något mer finkalibrerad än andras, måste Folklivet vara ett galopperande Gehenna. 

Dagarna då Folklivet går mig på nerverna tänker jag också på en son till en kollega. Han var i sittkärreåldern och hade varit i city med sin mor en lönelördagsförmiddag. 

När dom sneddade över Sergels torg kröp gossen djupare och djupare ner i vagnen tills han till slut helt lugnt drog ner toppluvan över hakan och gömde sig för världen. Sen vägrade han dra upp luvan förrän det hade blivit lugnt. 

Vi bör normalisera det beteendet i alla åldrar. 

Jag känner det i hela mig vissa dagar.