Läraren som fjärrskådare

 

När man är läromedelsmänniska sitter man med jämna mellanrum och väntar i lärarrum land och rike runt.

Det är inte klokt vad det är intressant (även om det är 100 % tillåtet att inte tro mig).

Det är lite etnografiskt fältarbete över det hela, och man hittar så många intressanta saker bara sådär i förbifarten. Senast jag väntade i lärarrum hittade jag en skoltidning som blev underlag för en lång meditation över vad man vet och när man vet det.

Skoltidningen innehöll en intervju med en som tidigare hade gått på skolan ifråga. Hans sätt att göra anspråk på att vara hyfsad berömd (se där ett sätt att undvika det egentligen mycket klatschigare ”claim to fame”) var att han var nån sorts assistent på nån sorts filminspelning i USA. En stor del av intervjun handlade om huruvida han hade fått revansch på dramaläraren Våfflan som hade haft osmaken att bara sätta svagt G på honom. 

Nja, svarade gossen, snarare hade han väl insett att Våfflan var en rätt liten människa som saknade kompetens att bedöma honom och andra som var menade för storhet, men vi kunde väl låta udda vara jämt. Mellan raderna stod tydligt att läsa att gossen var rätt nöjd med att tänka på hur Våfflan fortfarande slet sina Birkenstock i korridorerna på Snytebybruksgymnasiet medan han själv dagligen frotterade sig med dem som en gång hade klippt sig hos en som var kusin med hon som är gift med Arnold Schwarzenegger.

Gossens övergripande livssyn går att ha överseende med om man föreställer sig att den klingar av med stigande ålder, men hans sätt att se på betyg är knepigt och delas av många.

Det sätts säkerligen orättvisa betyg (även om det enligt min ringa mening antagligen i praktiken betyder att många betyg är för höga), men det är inte poängen här. Vore det oförenliga fakta att 1) Våfflan faktiskt var en kompetent lärare och 2) att gossen faktiskt levde på de kunskaper han förvärvade på dramakursen trots att han ”bara” fick C? Nej. Ett betyg avser nämligen en avslutad kurs, punkt. Ett betyg blickar inte in i framtiden och ska inte göra anspråk på bedöma eventuell potential. Ett betyg vårterminen 200X ska tala om hur eleven vårterminen 200X lever upp till kriterierna. Våfflan ska icke sätta upp fingret i vädret och försöka känna av huruvida någon liten gosse kan tänkas komma att jobba i Hollywood år 200Y. 

Betyg är komplicerade på många sätt, men just den här aspekten känns solklar.

Det kan mycket väl ha hänt att jag på 90-talet satte G i svenska på folk som i morgon får Albert Bonniers lyrikpris. Det bevisar inte att de borde ha haft MVG redan i gymnasiet. Folk ska inte få betyg enligt principen ”Jag Vet Att Han Kan Bättre” eller ”Oj, Vad Jag Skulle Känna Mig Töntig Om Han Blev Statsminister”. 

Ett betyg ska tala om hur man fixade en kurs då och där. Man söker vidare på betygen, sant, men ett betyg säger fortfarande inte ett smack om vad man är eller om vad man kan bli, lära sig eller uppnå. En mäkta framgångsrik företagare med ett gammalt C i Företagsekonomi 1 är inte ett bevis på en värdelös lärare. Ett C i företagsekonomi är inte heller ett bevis för att man aldrig kan uppnå lysande resultat på det ekonomiska området i framtiden. Ett C är ett C är ett C. Då och där.

En av mina favoritanekdoter är den om Sibelius, som på väg till en sittning på Hotell Kämp hejdades av sin hulda maka som avkrävde honom på besked om när han tänkte återvända till hemmets härd.

– Kära Aino, jag är tonsättare, inte spåman, svarade han.

Ungefär detsamma gällde såvitt jag begriper Våfflan. Hon var dramalärare, inte sierska. Gott så. Mycket kan man kräva av ungdomens danare och bildare, men det finns gränser.