Till exempel gurkmeja

 

Det här med livslängd är fascinerande. 

Då tänker jag inte bara på Facebooktestet ”When will you die?” som stora delar av bekantskapskretsen gjorde i februari 2018 och som gav vid handen att förvånansvärt många kunde räkna med att lägga näsan i vädret någon gång senhösten 2017 och alltså uppenbarligen satt och fyllde i webbformulär vid en tidpunkt då de var saligen avsomnade sedan ett drygt kvartal tillbaka. Nu tänker jag snarare på hur gärna vi helt oreflekterat vill förlänga livet och hur lite vi egentligen tänker när vi vill det.

Nu senast var det en kvällstidningsbilaga som slog fast hur man kan tjäna in 14 års extra livstid genom att lägga om stil. 

För all del kan man hävda att det faktiskt är en hel del. Det vanliga i dessa sammanhang brukar vara två–tre år vilket inte är fullt lika imponerande (man behöver inte vara disputerad i praktisk logik för att inse att dessa extra år statistiskt sett kommer att infalla på hemmet Höstsol nån gång vid 80-90-nånting och att det inte är Mallisresan 1994 som magiskt kommer att återupprepas). 

Lägg till detta att vad som krävs ofta är en tämligen minutiös efterlevnad av något dietliknande, typ ”Ät broccoli och lev längre!” Det upphör aldrig att förvåna mig att det tycks finnas folk som tycker att det här verkar lockande även om dom inte har en pervers fixering vid broccoli. Om man är halvljummet inställd till broccoli och ändå är beredd att sätta i sig fem–sex portioner i veckan måste man enligt min ringa mening ansättas av en nästan sjuklig livslust. Och det verkar ju inte friskare om man föreställer sig att det man visualiserar när man tuggar i sig varje portion är ”Ha! Nu lurar jag döden!”

 

För att öka sin livslängd med inte tolv, inte tretton men fjorton år räcker det dock inte med något enstaka stånd broccoli. Visserligen anges konkreta recept – bulgursallad med nötter, chiliräkor med ”fräscha grönsaker” och blåbärsdessert – men jag tror inte att ens denna kvällstidningsbilaga menar att man ska livnära sig på enbart dessa tre rätter för resten av livet. Nej, det handlar om att förhindra osynlig inflammation (skyll inte på mig; jag bara citerar!) Detta gör man genom att hålla sitt midjemått under en siffra som är exakt densamma oavsett hur lång eller stor man är samt äta långsamma kolhydrater, fisk, frukt, bär och ”till exempel gurkmeja” (sic), undvika transfetter och rökning, minska stressen, sova tillräckligt samt röra sig en halvtimme om dagen.

 

Den här åtgärdslistan framstår jämfört med mycket annat som rätt rimlig (bortsett från gurkmejan om ni vill ha min personliga åsikt). 

Men nu kommer kuggfrågan: Hur blir det om man redan beter sig på det viset? 

Jag känner massvis av folk som lever ungefär efter den där listan. Hur gamla blir dom? Kan dom ta sikte på SCB:s prognos och lägga till 14 eller kan det hända att deras personligen stipulerade livstid var betydligt kortare så att de 14 extra redan håller på att rinna ut fast dom knappt är folkpensionärer? Och vad händer om man blir skitstressad och sömnlös av alla råd men fixar till exempel gurkmejan: förfaller alla 14 extra år eller ska man bara räkna av ett par?

 

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det klokaste är att bara försöka vara rimligt hygglig mot folk och försöka leva fullt ut de dagar man faktiskt får tillgodo. 

Om det råkar serveras bulgursallad emellanåt får man väl stå ut med det också.