Apropa spraket

(Text från 1999)

Detta ar en framtidsvision som jag redan fran borjan maste varna for da den kan verka upprorande pa kansliga lasare. Historien utspelas en lordagskvall ar 2010 hemma hos familjen Ostberg i Soderkoping. Man hade en intim slaktmiddag.

– Borja du, Osten, sa Asa, vardinnan. Ta lite kott och sas.

– Far jag? fragade Osten. Det gor jag sa garna. Den hade en sa lacker loksmak.

– Ta for dig, sa Asa. Gosta, rack Osten skalen. Han nar inte dar han sitter inne i hornet.

– Var ar Goran? fragade faster Ollegard, en anka som med tiden blivit ganska dov.

– Jag ar ute i tamburen och klar min son, svarade en rost utifran. Snart maste han forbaske mig lara sig att snora pjaxorna sjalv.

– Sola inte, farsan, gnallde lille Soren.

– Sa dar, sa Goran och slappte ivag Soren till hans vanner som vantade pa garden.

– Ta med dig raksalladen och den inkokta alen fran koket, alskling! ropade Asa till sin akta make.

Snart var alla forenade vid matbordet. Efter en stund hov Hakan, en annan aldre gast, upp sin stamma.

– Kan ni tanka er, sa han, jag borjar bli trott pa den har nystavningen.

– Du har ratt, sa Goran. Det ar mig en gata hur vi kunde folkomrosta for att ga med pa det har.

– Jag maste instamma. Reformen har skovlat spraket. Man vet ju knappt vad man sjalv sager, sa Asa.

– Fraga mig, sa faster Ollegard. Numera sjunger jag, gamla fru Haggstrom, varje lordag med Soderkopings damkor. Hur tror ni det kanns? Just nu ovar vi ”Halsa dem darhemma”, tillade hon och bet sig i lappen.

– Numera maste jag vara ett foredome for mina elever, sa Asa som var hogstadielarare i traslojd. Jag kan ju inte garna vara ett monster for dem.

– Personligen foredrar jag att bli kallad tystlaten framfor lagmald, sa Goran. Det ar inte roligt att vara en lagmald aklagare, sarskilt inte nar man har sin arbetsplats i tingsratten i stadens radhus.

– Mycket ska man hora innan oronen trillar av! ropade faster Ollegard.

– Det finns granser, sa Asa. Man maste ju tala lite. Jag kunde hjalpligt forsta detta med Skanska och Gotabanken. Jag vande mig till och med vid att skicka e-post till Svenska Spraknamnden – men det har ar ju fanigt.

– Ursakta, sa Osten i vanskaplig ton, men brukar man inte saga att ost ar ost och vast ar vast och aldrig motas de tva? Fore reformen, vill jag pasta, levde vi i hogonsklig valmaga.

– Gnall inte sa forskrackligt, rot plotsligt hans svagerska Gard, en fore detta fiskmangelska kand for sitt oftast mycket vanliga sinnelag. Sjalv har jag vant mig vid att prata om till exempel det svenska kosamhallet eller den vackra sjon Malaren. Jag sager till och med obehindrat ”skicka mig smoret, Osten!” Allt ar gott och val. Man maste hanga med i utvecklingen. Det dar med att halla svenska spraket svenskt har alltid varit din kapphast. Fantratt! avslutade svagerskan Gard.

– Sluta braka, det blir en sa obehaglig stamning, manade Goran. Lat oss konstatera att stavningsreformen ar for vart eget basta och att vi har det sprak vi fortjanar. Lat oss tomma vara bagare och skala for det! Det viktigaste ar ju anda att vi obehindrat kan kommunicera med utlanningar fran varldens alla horn utan att behova besvaras av en massa prickar och ringar!

Han inhostade en appladaska. 

(Soderkopings damkor courtesy of OpenAI)

Reflektioner om Mumin och Moomin Seagal

När jag skriver dessa rader är vi på väg in i de långa kalsongernas natt och jag föreslår jag en tripp till Mumindalen. Mumindalen muntrar upp den dystraste. De som påstår sig inte gilla Mumin har antingen stött på honom när de var i för späd ålder eller enbart råkat på de pastellfärgade moderna japanska Mumintrollen som minsann inte är någon lisa för själen.

Jag är våldsamt förtjust i Mumintrollen och deras bekanta och jag är postumt tokkär i deras andliga mor. Nånstans läste jag att när Tove Jansson åkte ifrån sitt skärgårdsställe för vintern så lämnade hon det olåst med en lapp på dörren: ”Brännvinet står i skåpet”. Om det är en skröna så är det en skön skröna. Och Sommarboken, alla människor måste läsa Sommarboken!

Men alla människor bör också ge Mumin en chans. Om inte annat så för att världen vore en vackrare plats om fler levde enligt Muminmammans maxim ”allt som är trevligt är bra för magen” – och för att mänskligheten grovt räknat sönderfaller i Mumindalens befolkning. 

En del är Snusmumrikar med okuvlig vandringslust. Instagram befolkas till stor del av fåfänga Snorkfröknar. I den riktiga världen finns det däremot en hel del prydliga Filifjonkor som hävdar att man måste sköta sitt hushåll rationellt (”Men kan man inte försöka göra det roligt istället?” frågar Muminmamman). Överallt snavar man över Sniff-typer, lite snåla och om sig, för att inte tala om miserabla Misor som tar det som en pik om de får bo i ett rum med prickiga tapeter (”Jag vet att jag har fräknar! Det är inte mitt fel!”). Och så vidare. Det finns Hemuler, Tofslor och Vifslor, Mårror … Att typologisera världen enligt Mumindalen är mycket, mycket rimligare än astrologi.


Själv kan jag identifiera mig starkt med själva Mumintrollet. Jo, jag har en anstrykning av Misan, men Mumintrollets visa, den som slutar med att ”jag är ett troll som du och tror / att världen det är där jag bor / just nu”, sammanfattar i stort sett min livsinställning (och så lägger man till Too-tikis öppningsreplik i Trollvinter: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”)

Faktum är att jag också bor ihop med en som har stark förankring i Mumindalen. 

På den tiden då den oäkta hälften reste jorden runt och sålde bräder hände det sig en gång att han hade en japan som sin ledsagare i Japan, vilket inte i sig är vare sig märkligt eller särskilt kul. Men efter arton försök att brotta ner Hälftens åbäkiga svenska namn och stycka upp det i hanterbara portioner gav japanen upp och döpte honom till Moomin Seagal. ”You look like Steven Seagal, but with the friendly face of Moomin” (fritt översatt ”Du ser ut som en västerländsk actionhjälte, för du är dubbelt så lång som jag och har hästsvans, men du har Mumins vänliga ansikte”). 

När jag hörde det första gången skrattade jag så jag fick fläskläpp. Än i denna dag kan jag inte hålla mig allvarlig om jag kommer att tänka på ”the friendly face of Moomin” när jag ser Hälftens ansikte kika upp över morgontidningen.

Men nu har han klippt sig, mina ögons ljus, och har ingen hästsvans längre. Han stod och begrundade det en dag framför spegeln.

– Nu ser jag inte ut som Steven Seagal längre, grunnade han. Så blev han tyst en stund.

– Men jag har fortfarande drag av Mumin. Den runda buken, det bleka ansiktet med det framträdande käkpartiet, de små stickande ögonen …

Jag har knappt hämtat mig efter den munterhetsattacken heller. Den oäkta hälften är en solklar Snusmumrik med inslag av Mumin och Muminpappan, men denna dag var han 100 % Misa. Att det fick mig att bryta ut i gapskratt tyder på att jag har ett stråk av Lilla My i mig.

(OpenAI:s tolkning av "Steven Seagal with the friendly face of Moomin". Lite oklart dock varför han håller en liten underlig pestdoktor i famnen.)

Beställt från det kosmiska köket

 

I skrivande stund är det april och tillvaron bör rimligtvis vara full av krokus och koltrast. Förhoppningsvis läser ni detta en solig vårkänslomorgon som får livsandarna att gäspa och sträcka på sig efter vintersömnen. Det vore nämligen en passande kuliss till den historia jag tänker berätta om ung och spirande kärlek, men jag tänker berätta den även om det bara är alldeles vanligt väder också.

Historien handlar om P, en yngling som jag kände en kort period å yrkets vägnar när jag var lärare. Den handlar också om beställningen från det kosmiska köket, ett uttryck som jag hittade i en amerikansk älskadigsjälvbok och som går ut på att man kan få sina önskningar att gå i uppfyllelse genom förtröstan. 

Om du är på restaurang, säger boken, så studerar du menyn noggrant och bestämmer vad du vill ha. Sen slår du ihop menyn, beställer, lämnar tillbaka menyn till kyparen och lutar dig tillbaka. Inte rantar du sen ut i köket var femte minut och frågar om du verkligen kommer att få mat? Nej, du lutar dig lugnt tillbaka i förtröstan och efter en stund kommer just din rätt till just ditt bord. Likadant är det med tillvaron. Analysera, fokusera, önska uttryckligt och avvakta – så småningom går dina drömmar i uppfyllelse.

Jag hade P och hans klass i engelska en vårtermin för länge sedan (P hette egentligen något helt annat, framförallt något mycket längre). 

Man kan säga att P var en nästan ovanligt vanlig gymnasist. Han var ganska duktig, ganska trevlig, ganska rolig och ganska väluppfostrad. Dessutom närde P en inte helt ovanlig dröm: han ville möta Kärleken. De flesta håller sådana tankar långt borta från sina engelsklärarinnor, men inte P.

Anledningen till att jag fick läsa om P:s vilda längtan var just engelskan och våren. Kring Valentine’s day brukade jag låta adepterna skriva Valentinebrev där de talar om för någon varför de tycker om just honom eller henne. De flesta undvek, vilket var helt och hållet meningen, på ett kreativt sätt att lägga sitt mest privata känsloliv för mina fötter (jag har läst tjogvis av rörande/underhållande/vansinniga epistlar om kärleken riktade till små katter, syrror, rektorer och Leif Pagrotsky). Så icke P. Han skrev till sin ”dreamgirl”, flickan som han längtade efter men ännu inte hade träffat.

Det var ett fascinerande brev. Det handlade nästan uteslutande om hår. Jag visste inte att P kunde så många engelska ord om hår och jag hade då inte lärt honom hälften av dem. Drömflickan skulle ha midjelångt, vågigt, silkigt, svallande, glänsande, mjukt, doftande, stort, underbart Rapunzellikt hår. Jag insåg att jag hade att göra med något så intressant som en sextonårig fullfjädrad fetischist. Denna yngling kunde bara älska en flicka med en kalufs av överjordiska proportioner.

En kosmisk kypare tog upp P:s beställning. Det kosmiska köket började röra i grytorna.

Ett par månader senare såg jag P på skolgården. Han satt på en bänk med någon som alldeles tydligt var drömflickan. Solen hällde ner och påskliljorna ångade väldoft i rabatterna. 

De unga tu hade inte märkt om de hade suttit i ett soprum.

Drömflickan var våldsamt söt. Hon hade Bambiögon, bestämd mun och ring i ögonbrynet. Men det intressantaste med henne var ändå hennes hår, även om uttrycket är inadekvat i sammanhanget. Vad P:s drömflicka hade på huvudet var vad man, på det språk i vilket jag hade undervisat P själv, plägar kalla a five o’clock shadow. Hennes skalle såg ut som en biljardboll som man hade strukit lim på och bestrött med sand. Hon hade samma frisyr som Robert Aschberg, bara något kortare. Flickan var helt enkelt alldeles renrakad å huvudets vägnar. 

P, samme P som hade lagt ut texten om svallande lockar, stirrade på henne med skälvande dyrkan. Hon dyrkade uppenbarligen tillbaka. De tittade på varann som om de tänkte äta upp varann. Sen såg det ut som de gjorde ett hyfsat försök. De kysstes oavbrutet i åtta minuter.

Jag konstaterade förnöjt att den kosmiska köksteorin stämmer. P bestämde sig för vad han ville ha, gjorde sin beställning och blev betjänad. Visserligen råkade han få chateaubriand istället för sjötunga, men han klagade inte. Det kosmiska köket hade expedierat, och universum var vad P beträffade inte en tum större än den soliga parkbänken.

(Bilden: OpenArt AI)

Angående Folklivet

 
Jag har olika känslor för Folklivet olika dagar. Ibland trivs jag med det, ibland blir jag galen av det kaos som anfaller en så fort man närmar sig centrum – av vilken stad som helst för all del, principen är densamma, men Stockholm är något i synnerhet.

Vissa dagar kan jag vara mitt i larmet och tänka att det är väl ändå skönt att det kan vara så här. Man kan samla hundratals personer/neuroser på samma ställe och låta dom vimla om varandra och ändå är det förhållandevis få som slår ihjäl varann – detta om något är ett belägg för min oomkullrunkeliga teori om att universum ändå vid dagens slut drivs av positiva krafter. 

Andra dagar ser man inte de positiva krafterna i universum utan mest verkligheten. Det är inte bara roligt.

Om man ställer sig säg utanför Åhléns City i Stockholm en lördagsförmiddag konstaterar man, om man har alla sinnen i behåll, att det är mycket folk och ett skapligt tempo. Men om man hejdar sig en minut och verkligen försöker analysera vad som händer grips man av beundran för mänsklighetens kapacitet. Att vi klarar av det här! Att några komplicerade livsformer alls kan göra det!

En grupp jeppar spelar panflöjt och slår på trumma (man frågar sig om det är samma överallt, varje större stad har från tid till annan ett gäng panflöjtsjeppar). Slår på trumma + på tamburin gör också dom som antagligen är Hare Krisha och dansar förbi ett par gånger. Bilar rivstartar, bussar tvärnitar, hundar skäller, nån smäller en festiskartong, småbarn skriker och alla försöker överrösta allt och varandra. Folk har tusentals utseenden, klädstilar, färger, former och uttryck. Det luktar avgaser, hamburgare, parfym, nybakat, natursnusk, asfalt, hårspray, svett, hund, sprit, tuggummi och obestämt bränt (kan vara min hjärna). Man blir knuffad. Man kliver på nåns halvätna varmkorv. 

Dessutom försöker ett tiotal olika s.k. aktörer på olika sätt få en att göra något: handla kläder, äta plankstek, kontakta Jehovas vittnen, gå på teater, köpa Aftonladet, köpa Situation Stockholm, köpa skivor med panflöjtsmusik (nej tack), skänka pengar till mat och härbärge. Skulle man försöka räkna antalet intryck skulle man förmodligen bli galen till och med fortare än vad man blir av själva miljön.

Just den här upplevelsen är som sagt en Stockholms- men man kan få liknande intrycksöverdoser var som helst och hur det känns beror på hur mycket hårddisk man har över i hjärnan för dagen. 

När jag inte har fått mina åtta timmars skönhets- eller bara är allmänt under par skulle jag inte fixa Folklivet i byn Ensamheten. Släpp ner mig utanför Åhléns en sån dag och efter fyra minuter är jag två millimeter från psykbryt. Det ger perspektiv på social fobi och dom som får kaninpuls och tunnelsyn i kön på Hemköp. Vi bör vara överens om att dom inte alls är konstiga utan egentligen rätt rimliga. Har man en sån själ, en som är något mer finkalibrerad än andras, måste Folklivet vara ett galopperande Gehenna. 

Dagarna då Folklivet går mig på nerverna tänker jag också på en son till en kollega. Han var i sittkärreåldern och hade varit i city med sin mor en lönelördagsförmiddag. 

När dom sneddade över Sergels torg kröp gossen djupare och djupare ner i vagnen tills han till slut helt lugnt drog ner toppluvan över hakan och gömde sig för världen. Sen vägrade han dra upp luvan förrän det hade blivit lugnt. 

Vi bör normalisera det beteendet i alla åldrar. 

Jag känner det i hela mig vissa dagar.

Has det livsstil?

 

När vi går våra rundor, jag och kåsörtaxen, möter vi ibland Han med toppluvan. Jag tänkte på honom häromkvällen. Det överraskade mig, för jag visste inte att jag mindes honom; det var en märklig intressant känsla som påminde rätt mycket om när man i sin egen ägandes garderob en vacker dag hittar en kofta som man inte har ens det blekaste minne av att ha skaffat (fast det är mycket möjligt att klokt folk inte har den typen av upplevelser).

Han med toppluvan är en obestämd generisk mansperson, jag skulle säga en typisk gubbe om jag visste att ni ursäktade det vanvördiga uttrycket. Svårgissad ålder, det vill säga nånstans mellan 68 och döden, sandfärgat glest hår, medellång, varken smal eller tjock. Han har en luggsliten men rätt trevlig schäfer vars allmänna existens av outgrundlig anledning accepteras av kåsörtaxen. 

Han (karlen, inte schäfern) har oftast en jacka med fotbollsklubbstryck. Han har också toppluva, vilket den listige möjligen redan har räknat ut, av den tvärrandiga modell med tofs av åsnesvanstyp som var populär runt 1975. 

Det är det enda som egentligen är utmärkande med denne man. I övrigt ser han rent exceptionellt genomsnittlig ut, ungefär som Sven-Erik Medeltal i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”. Han brukar le trevligt när vi möts på våra hundpatruller och det är i stort sett det hela. Jag är övertygad om att han heter Johansson.

Bilden av honom kom som sagt för mig häromkvällen. Det var strax efter att jag för tvåhundrasjuttioåttonde gången hade läst om en ”livsstilstidning” eller möjligen en ”livsstilsbilaga” eller ett ”livsstilstema” i ett ”livsstilsprogram” på tv. 

”Livsstil” är ett av alla dessa ord som har kapats och annekterats så att det är omöjligt att använda som en benämning för vad det egentligen avser. Sånt händer hela tiden. Ta till exempel ordet ”kulturintresse”: även om all mänsklig verksamhet som liknar konst, litteratur och musik är kultur så är det inte Jocke Lundell, Camilla Läckberg och Lotta Engberg som den ”kulturintresserade” förväntas engagera sig i.

Jag har försökt sätta fingret på vad det egentligen betyder och jag tror att jag kanske börjar närma mig: jag tror att ”livsstil” betyder nånting mittemellan ”har för mycket pengar” och ”är väldigt bekymrad över vad andra tycker”. Människor med ”livsstil” har Tesla, örtvagga och blobjects. Om du inte förstod hela den förra meningen talar det mesta för att du saknar ”livsstil”. Och det var i dessa tankar jag satt när jag kom på det perfekta exemplet på antitesen till ”livsstil”: Han med toppluvan. 

Hans särpräglade drag – schäferinnehavet, fotbollsklubbsmedlemskapet, toppluvan – är totalt, komplett, hundraprocentigt ohippa. Eftersom jag inte känner honom vet jag inget om hans inre liv och dolda sidor, men jag sätter min heder i pant på att han saknar ”livsstil”. Han är liksom en symbol för alla oss som har en livsstil, närmare bestämt precis den livsstil vi önskar, men är i total avsaknad av ”livsstil”. 

Jag är inte helt främmande för tanken att det snart kommer att behövas en antilivsstilsgruppering som tillvaratar intressena hos oss vanliga livsstilsbefriade töntar som liksom bara är och finns.

Man undrar om Han med toppluvan skulle vara intresserad av att bli ledargestalt för en folkrörelse.

(Nedan kan beskådas Chat GPT:s första försök att rita Han med toppluvan utifrån min prompt. 

Jag kan försäkra er 1) att det inte är så han ser ut 2) att det här inte är sista gången jag griper till AI för att hosta upp illustrationer :-)

 

Mina känslor för konsten

 Jag kan ungefär lika mycket om konst som en ansjovis kan om charleston. Ändå gillar jag verkligen konst, så jag inser att liknelsen inte håller så mycket längre än just det där första. 

Har man schavat runt på diverse konstmuseum på diverse orter lär man sig i alla fall om inte annat ungefär vad man tycker om och inte.

Av någon anledning minns man framförallt ”inte”.

Modern konst, alltså konst där konstnärerna oftast och verken alltid är yngre än man själv, har jag lärt mig frukta efter traumatiska upplevelser på Guggenheim i New York och på Kiasma i Helsingfors (= respektive stads Moderna Museum). På Guggenheim drabbades jag av en tillfällig utställning som såvitt jag förstår torde ha hetat ”Blyertsteckningar av könsdelar och olika slags stick- och skärverktyg”. Det var alltså blyerts, men till yttermera visso var det också knivar och saxar och låt oss av pietetsskäl kalla det annat. Det var inte riktigt min grej. 

Däremot var det inte mig det var mest synd om i lokalen. Mest synd var det om den småskolefröken som hade tänkt låta sina adepter Möta Konsten och plötsligt istället befann sig i en situation där hon skulle försöka jämka mellan tjugotre nioåringar och ”Könsdelar och vassa verktyg”. Jag strök förbi och hörde brottstycken av dialoger som samtliga började med ”Miss, what’s that?”, men ganska snart blev det alltför nervpåfrestande bara att lyssna till.

På Kiasma var det tredje konstverket jag såg en videoinstallation med en medelålders man i en potatisåker i Estland, gissningsvis i februari. Någon, förmodligen konstnären, hade bundit fast hans genitalier (för allt vad jag begriper är sådana ett obligatoriskt inslag i konsten) i ett långt rep och sen stapplade den arme runt i en cirkel och jämrade sig, vilket jag inte tycker att man kan klandra honom för. Därefter minns jag inte vad jag såg den dagen.

Som otäck reaktionär tycker jag att gammal konst är finare, särskilt gamla statyer. (Man inser inte hur moderna nya statyer är innan man har sett ”Jädrar vad märkligt, tolv gigantiska hundexkrementer håller på att krypa ner i Nybroviken!”, även kallad Raoul Wallenberg-monumentet.) Tyvärr är jag inte fullt så reaktionär att jag bara uppskattar pretentiösa ryttarstatyer av avdöda monarker, men jag gillar verkligen statyer av människor. Människor är det vackraste som finns så länge de inte tolkas i alltför stor utsträckning. Att tycka om välliknande avbildningar är antagligen inget som imponerar på konstnärstypen som tjudrar fast folk i potatisland, men det gör mig inte så mycket.

Min favoritstaty är definitivt ”Tre smeder” i Helsingfors. Den föreställer vad det låter som, och de är fångade mitt i arbetet med höjda släggor kring ett städ, och den är direkt vacker eftersom smederna själva är så vackra. Möjligen kunde man invända att det är udda att utöva just smedsyrket i den s.k. adamsdräkten, men vi är ju redan sedan tidigare överens om vad konsten inte väjer för att avbilda.

Häromdagen uppenbarades dock en omskakande sanning för mig. 

Här har jag betraktat ”Tre smeder” som en hyllning till skickliga, hårt arbetande yrkesmän – och så får jag läsa att någon njugg person har studerat statyn, räknat ut slagbanorna och konstaterat att två av tre smeder är i färd med att dra släggan i roten på sina intet ont anande kolleger. 

Möjligen kan man ändå utvinna någon lärdom av detta, till exempel att man inte nödvändigtvis är begåvad bara för att man är snygg. Se där, vilken vishet som kan vederfaras oss också genom den gamla konsten!

Läraren som fjärrskådare

 

När man är läromedelsmänniska sitter man med jämna mellanrum och väntar i lärarrum land och rike runt.

Det är inte klokt vad det är intressant (även om det är 100 % tillåtet att inte tro mig).

Det är lite etnografiskt fältarbete över det hela, och man hittar så många intressanta saker bara sådär i förbifarten. Senast jag väntade i lärarrum hittade jag en skoltidning som blev underlag för en lång meditation över vad man vet och när man vet det.

Skoltidningen innehöll en intervju med en som tidigare hade gått på skolan ifråga. Hans sätt att göra anspråk på att vara hyfsad berömd (se där ett sätt att undvika det egentligen mycket klatschigare ”claim to fame”) var att han var nån sorts assistent på nån sorts filminspelning i USA. En stor del av intervjun handlade om huruvida han hade fått revansch på dramaläraren Våfflan som hade haft osmaken att bara sätta svagt G på honom. 

Nja, svarade gossen, snarare hade han väl insett att Våfflan var en rätt liten människa som saknade kompetens att bedöma honom och andra som var menade för storhet, men vi kunde väl låta udda vara jämt. Mellan raderna stod tydligt att läsa att gossen var rätt nöjd med att tänka på hur Våfflan fortfarande slet sina Birkenstock i korridorerna på Snytebybruksgymnasiet medan han själv dagligen frotterade sig med dem som en gång hade klippt sig hos en som var kusin med hon som är gift med Arnold Schwarzenegger.

Gossens övergripande livssyn går att ha överseende med om man föreställer sig att den klingar av med stigande ålder, men hans sätt att se på betyg är knepigt och delas av många.

Det sätts säkerligen orättvisa betyg (även om det enligt min ringa mening antagligen i praktiken betyder att många betyg är för höga), men det är inte poängen här. Vore det oförenliga fakta att 1) Våfflan faktiskt var en kompetent lärare och 2) att gossen faktiskt levde på de kunskaper han förvärvade på dramakursen trots att han ”bara” fick C? Nej. Ett betyg avser nämligen en avslutad kurs, punkt. Ett betyg blickar inte in i framtiden och ska inte göra anspråk på bedöma eventuell potential. Ett betyg vårterminen 200X ska tala om hur eleven vårterminen 200X lever upp till kriterierna. Våfflan ska icke sätta upp fingret i vädret och försöka känna av huruvida någon liten gosse kan tänkas komma att jobba i Hollywood år 200Y. 

Betyg är komplicerade på många sätt, men just den här aspekten känns solklar.

Det kan mycket väl ha hänt att jag på 90-talet satte G i svenska på folk som i morgon får Albert Bonniers lyrikpris. Det bevisar inte att de borde ha haft MVG redan i gymnasiet. Folk ska inte få betyg enligt principen ”Jag Vet Att Han Kan Bättre” eller ”Oj, Vad Jag Skulle Känna Mig Töntig Om Han Blev Statsminister”. 

Ett betyg ska tala om hur man fixade en kurs då och där. Man söker vidare på betygen, sant, men ett betyg säger fortfarande inte ett smack om vad man är eller om vad man kan bli, lära sig eller uppnå. En mäkta framgångsrik företagare med ett gammalt C i Företagsekonomi 1 är inte ett bevis på en värdelös lärare. Ett C i företagsekonomi är inte heller ett bevis för att man aldrig kan uppnå lysande resultat på det ekonomiska området i framtiden. Ett C är ett C är ett C. Då och där.

En av mina favoritanekdoter är den om Sibelius, som på väg till en sittning på Hotell Kämp hejdades av sin hulda maka som avkrävde honom på besked om när han tänkte återvända till hemmets härd.

– Kära Aino, jag är tonsättare, inte spåman, svarade han.

Ungefär detsamma gällde såvitt jag begriper Våfflan. Hon var dramalärare, inte sierska. Gott så. Mycket kan man kräva av ungdomens danare och bildare, men det finns gränser.

 

Till exempel gurkmeja

 

Det här med livslängd är fascinerande. 

Då tänker jag inte bara på Facebooktestet ”When will you die?” som stora delar av bekantskapskretsen gjorde i februari 2018 och som gav vid handen att förvånansvärt många kunde räkna med att lägga näsan i vädret någon gång senhösten 2017 och alltså uppenbarligen satt och fyllde i webbformulär vid en tidpunkt då de var saligen avsomnade sedan ett drygt kvartal tillbaka. Nu tänker jag snarare på hur gärna vi helt oreflekterat vill förlänga livet och hur lite vi egentligen tänker när vi vill det.

Nu senast var det en kvällstidningsbilaga som slog fast hur man kan tjäna in 14 års extra livstid genom att lägga om stil. 

För all del kan man hävda att det faktiskt är en hel del. Det vanliga i dessa sammanhang brukar vara två–tre år vilket inte är fullt lika imponerande (man behöver inte vara disputerad i praktisk logik för att inse att dessa extra år statistiskt sett kommer att infalla på hemmet Höstsol nån gång vid 80-90-nånting och att det inte är Mallisresan 1994 som magiskt kommer att återupprepas). 

Lägg till detta att vad som krävs ofta är en tämligen minutiös efterlevnad av något dietliknande, typ ”Ät broccoli och lev längre!” Det upphör aldrig att förvåna mig att det tycks finnas folk som tycker att det här verkar lockande även om dom inte har en pervers fixering vid broccoli. Om man är halvljummet inställd till broccoli och ändå är beredd att sätta i sig fem–sex portioner i veckan måste man enligt min ringa mening ansättas av en nästan sjuklig livslust. Och det verkar ju inte friskare om man föreställer sig att det man visualiserar när man tuggar i sig varje portion är ”Ha! Nu lurar jag döden!”

 

För att öka sin livslängd med inte tolv, inte tretton men fjorton år räcker det dock inte med något enstaka stånd broccoli. Visserligen anges konkreta recept – bulgursallad med nötter, chiliräkor med ”fräscha grönsaker” och blåbärsdessert – men jag tror inte att ens denna kvällstidningsbilaga menar att man ska livnära sig på enbart dessa tre rätter för resten av livet. Nej, det handlar om att förhindra osynlig inflammation (skyll inte på mig; jag bara citerar!) Detta gör man genom att hålla sitt midjemått under en siffra som är exakt densamma oavsett hur lång eller stor man är samt äta långsamma kolhydrater, fisk, frukt, bär och ”till exempel gurkmeja” (sic), undvika transfetter och rökning, minska stressen, sova tillräckligt samt röra sig en halvtimme om dagen.

 

Den här åtgärdslistan framstår jämfört med mycket annat som rätt rimlig (bortsett från gurkmejan om ni vill ha min personliga åsikt). 

Men nu kommer kuggfrågan: Hur blir det om man redan beter sig på det viset? 

Jag känner massvis av folk som lever ungefär efter den där listan. Hur gamla blir dom? Kan dom ta sikte på SCB:s prognos och lägga till 14 eller kan det hända att deras personligen stipulerade livstid var betydligt kortare så att de 14 extra redan håller på att rinna ut fast dom knappt är folkpensionärer? Och vad händer om man blir skitstressad och sömnlös av alla råd men fixar till exempel gurkmejan: förfaller alla 14 extra år eller ska man bara räkna av ett par?

 

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det klokaste är att bara försöka vara rimligt hygglig mot folk och försöka leva fullt ut de dagar man faktiskt får tillgodo. 

Om det råkar serveras bulgursallad emellanåt får man väl stå ut med det också.

Men hej!

Här kommer du framförallt att hitta den sortens texter som jag har skrivit mest av i mitt liv: kåserier/krönikor (eller Mark Levengoodtexter som nån sa; en komplimang till Mark Levengood och genren och inga jämförelser i övrigt).

I början blir det mest sånt som tidigare har publicerats* och med ojämna mellanrum, men jag hoppas kunna sticka emellan med nytt också -- och eventuellt få nån sorts rytm i det hela.

Vill du följa mitt märkliga liv rekommenderar jag @bokmanscha på Instagram

* i nån av "mina" tidningar eller böcker, OBS Kulturkvarten eller nåt annat sammanhang -- sök etiketten "from the vault" :-)

Då kör vi!

PS 1: Hur hittade du hit? Berätta gärna 😊!

PS 2: Bilden (och de flesta bilderna på mig och mina böcker) är tagen av Beatrice Garvey ⭐